Den 18e oktober 2022 tillträdde regeringen Kristersson. Denna regering tillträdde på randen till den värsta bostadskris vi har sett på 30 år med ett bostadsbyggande som har störtdykt kombinerat med rekordmånga konkurssatta byggföretag och varslade byggnadsarbetare. Trots denna extraordinära utveckling under första halvan av mandatperioden har den nuvarande regeringen stått helt handlingsförlamad och vägrat ta ansvar för att lösa situationen. Denna situation borde emellertid inte komma som någon överraskning, Sveriges långsamma glidning mot en allt värre bostadskris har varit lång och inleddes redan på nittiotalet.
Innan nittiotalet var det den bostadssociala utredningen från 1946 som härskade inom bostadspolitiken. Tillsatt av, en av sin tids stora giganter, Gustav Möller och grundligt utredd av, bland andra, arkitekten och funktionalisten Uno Åhgren samt Gunnar Myrdal, den sociala ingenjören som senare skulle belönas med nobelpriset i ekonomi. Utredningen skapade flera reformer som var centrala för välfärdsstaten Sverige. Bland annat uppstod allmännyttan och bostadsbidraget, vilket kombinerades med omfattande lån och bidrag till byggherrar för att säkerställa fler bostäder med högsta tänkbara standard. Reformerna visade sig vara fantastiskt effektiva, men politiken kom att ritas om i grunden under nittiotalet.
Det var en rad olyckliga omständigheter som stöpte om bostadspolitiken från framgångssaga till sorgebarn. Det första bakslaget var Carl Bildt och borgarnas valvinst 1991. Socialdemokraternas valförlust innebar att bostadsfrågan decentraliserades då borgarna skrotade bostadsdepartementet och lämnade ansvaret helt i händerna på kommunerna. Den korta perioden av borgerligt styre sammanföll dessutom med Sveriges värsta finanskris sedan andra världskrigets slut. Det var den stora saneringens tid. Alla, inklusive socialdemokrater, jagade efter statliga utgifter att skära ned och bostadssubventionerna försvann nästan helt. Den strama attityden till statliga utgifter resulterade i att staten aldrig tog tillbaka kommandot över bostadsbyggandet, även efter valvinsten 1994. Den svenska bostadspolitiken hade med detta ingått ett radikalt systemskifte.
Nittiotalet innebar dessutom stora förändringar för allmännyttan som flera borgerliga kommuner steg för steg började sälja ut. Socialdemokraterna lyckades under en kort period dämpa utvecklingen genom lagstiftning i riksdagen. Men efter valförlusten 2006 skulle dämningarna fullkomligt brista. Regeringen Reinfeldt avskaffade alla hinder för avknoppningen av allmännyttan. Det infördes dessutom nya “marknadsregler” för allmännyttan som gör det nästan omöjligt för de kommunala bolagen att leverera bra och billiga bostäder.
Samma regering avskaffade i samma veva fastighetsskatten, vilket skapade mycket starka incitament för att omvandla den gemensamma bostadsförsörjningen till privat egendom. Även den här gången förstärktes den dystra utvecklingen av en finanskris. I kölvattnet av finanskrisen 2008 sänkte världens centralbanker räntorna till under eller nära noll och har hållit dem där i ett decennium. Det historiskt låga priset på lånade pengar, i kombination med den avskaffade fastighetsskatten, gav skenande fastighetspriser som fört med sig fruktansvärda fördelningseffekter. Under hela den här perioden har bostadsbidraget bit för bit sjunkit och allt färre hyresgäster har idag tillgång till bostadsbidraget.
Vi kan alltså se hur den ambitiösa politiken som presenterades 1946 har underminerats bit för bit under de senaste 30 åren. Borgerligheten har tålmodigt slagit undan pelarna som den socialdemokratiska bostadspolitiken vilade på, ofta påeldad av den allmänna ekonomiska utvecklingen. Dagens bostadsmarknad har genomgått ett radikalt systemskifte från saneringens tid på nittiotalet. Från att ha varit en social rättighet där staten aktivt satsade för att medborgarna skulle få tak över huvudet, realiseras denna rättighet idag utifrån storleken på plånboken och för många genom lånade pengar.
Ojämlikheten i det här nyliberala Harmagedon är ett faktum. De individer med en stor plånbok har senaste årtiondet levt loppan med förmånliga bolån och bostäder vars värde bara har stigit och stigit. För de fattigaste har de senaste decenniernas bostadspolitik varit förödande med ökade priser och ett mindre bestånd av hyresrätter. Men för en väldigt stor del av Sveriges hushåll har bostadspolitiken varit en vinstaffär. I och med de stigande priserna har många hushåll kunnat klättra i bostadskarriären genom att köpa, renovera, och sälja bostäder. Problemet är bara att för en stor del av dessa hushåll är den här bostadspolitiken inget annat än en modern tappning av Karl Marx välkända teori om det exploaterade proletariatet. Proletariatet kan bytas ut mot de svenska hushållen och den girige bourgeoisien är i den här tappningen den girige banken.
De svenska hushållens skulder har växt i takt med att politiken har tappat greppet om bostadsfrågan. Många svenska hushåll är numera försatta i beroendeställning till banker och långivare och får betala ett högt pris när bolånen inte längre är lika förmånliga. Samtidigt kommer svenska hyresgäster under det närmsta decenniet få leva med konsekvenserna av det bostadsunderskott som nu växer sig allt större.
Vi har också alltför ofta bevittnat politiker som inte vågar ta tag i de verkliga problemen på bostadsmarknaden. När frågan om en återinförd fastighetsskatt kom upp på tapeten för ett par år sedan var det inte långt ifrån att högern gick ut och demonstrerade. Vissa menar även att Göran Persson förlorade valet 2006 på grund av fastighetsskatten. Det är därför risk för politiskt självmord att föra upp sådana reformförslag på agendan. Resultatet har blivit att ingen politiker velat ta tag i de reformer som behöver genomföras för att skapa en balanserad och sund bostadsmarknad.
Med tanke på omständigheterna är det kanske inte så konstigt att den nuvarande regeringen inte förmår sig att vända utvecklingen, då stoltheten över deras 30 år långa projekt verkar väga tyngre än folkets välstånd. När Socialdemokraterna återtar makten måste därför partiet ta tillfället i akt och agera. Socialdemokratin måste erbjuda ett systemskifte i bostadsfrågan där vi fyller byrålådorna med verktyg för att hålla marknadens klåfingrighet borta och staten får ett tydligare ansvar i att göra bostaden till en social rättighet igen. Genom reformer som ett statligt byggbolag, avskaffat vinstkrav hos allmännyttan och ett återinfört investeringsstöd kan vi ta tydliga steg i rätt riktning.
Erik Karlsson, Bostadspolitisk talesperson
Johan Ekegren, f.d Bostadspolitisk talesperson
Jakob Segerlind, f.d. Bostadspolitisk talesperson
