1:a Maj eller dagen då Våren kom

1:a Maj eller dagen då Våren kom

Det är något med den nordiska vintern. I våra stugor som kanske inte alla är faluröda och har vita husknutar kurar vi ihop från kylan. Det långa mörkret ger oss till slut något håglöst i blicken, vi blir härdade. Under de djupa snötäcknen och istapparnas strålande reflektioner av gatulampornas ljus är livet långt borta. Vi glömmer bort självaste förnimmelsen av prunkande grönska och solens värmande strålar. Alltför länge har vintern rådit i Sverige och i en orolig omvärld. En vinter där vår rörelses ideologi och visioner mött kalla vindar av köld. Där människovärdet blev marknadsvärde. Där vårt gemensamma såldes ut till högstbjudande. Där storslagna samhällsvisioner om en bättre morgondag för alla blev till luftslott som föll ihop. Första maj-tågen har under årens lopp krympt ihop till en hängiven kärna, det är blott inte bara partiets skuld utan en tidsanda där den kollektiva handlingen känns främmande. 

Men visst finns det något i Monica Zetterlunds Var blev ni av ljuva drömmar? som fångar det vemod som präglat våra första maj-tåg. Som en valkyria från en svunnen tid ekar hennes frågor till alla oss som går i tåget:  / Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj / Alla tåg som går mot lyckans land på första maj / Svara på en fråga från en vän som tappat tron / När är de framme vid sin slutstation? /. När vi skanderar våra alltför utslitna slagord är det som att vi förmår att tro på de dagspolitiska striderna men vi har svårt att lyfta blicken. Valkyrian sjunger vidare: / Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord / Ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord? /. I sin sång förkroppsligar Zetterlund en svunnen tids besvikelser, en hel generation av besvikelser i inledningen till den vinter som varat i decennier. Vad blev det av med framtidsdrömmarna? Vad blev det av med de vårskott och de blomstrande rosenbuskar som vi så innerligt längtar till efter 135 år av mötesdeltagande, organisering och samhällsbygge?

Men svaret till valkyrian finns i en alltför enkel, men alltför radikal handling. Beslutet var och en av oss tar att trots iskylan ta steget och ställa oss i ett Första maj-tåg. Trots att vi fryser visar denna handling, om än tidvis pliktskyldigt, att i den isande kylan finns en liten låga som brinner. Det är någonting som händer nu, vinden börjar kännas mildare, den kalla solens strålar börjar plötsligt värma. Det må finnas snödrivor kvar men plötsligt syns skott i den röda rosenbusken. Och ja, bortom metaforen finns livet, och 1 Maj 2024 så lyste vi. Trots hot, trots hat och trots en SD-regering som vill riva ned allt vi älskar med Sverige. De tror att de kan attackera arbetarrörelsen och civilsamhället till underkastelse, ställa människa mot människa och korta våra tåg och med det våra framtidsdrömmar. Men när arbetarrörelsen attackeras från alla håll och kanter väcks något till liv. En latent impuls från rörelsens begynnelse. Agitatorerna från Sveriges demokratisering viskar i luften, ropen från kvinnorna som slogs mot överheten för sina rättigheter skallar med oss och folkbildningens lärdomar uppmuntrar oss att bli bättre. Något vaknar till liv. Och med denna överlevnadsimpuls vaknar något helt oförväntat. En ny socialdemokrati. 

Och det var i en begynnande vår vi tågade i år. Här i Uppsala var tågen längre, en vän och hennes syster ville oväntat följa med och ta ställning. Hela rörelsen håller andan inför politikutvecklingsarbetet och människor i Sverige längtar efter mer demokrati, mer samhällsgemenskap och mer framtidstro. Våren kommer. Men alla vi som känner den nordiska våren vet att den är nyckfull, hopp varvas med snöiga bakslag. Blommorna kroknar, men det finns en klar och tydlig riktning. Mer värme, mer blomstring och mer ljus. Om vi vill ha tillbaka vår ljuva sommar gäller det att brinna som allra mest i denna stund! Tack till alla er som tågat plikttroget genom vintern och burit denna tradition av hopp och kamp. Ni har trots allt hörsammat Zetterlunds rop: / Vi som satts att leva i besvikelsens epok / Ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk? / Ett sätt är att även om det blåser lite kallt / Tro på det vi trodde på – trots allt! /. 

Och till alla beslutsfattande socialdemokrater med makt lämnar vi som folkrörelse en sång av Göteborgssonen Håkan Hellström: / Vänta tills våren / Men vänta inte längre / Åren väntar inte på någon /!