För att bibehålla momentum i den kolossala folkrörelsen som Socialdemokraterna vill vara så måste det ske en återgång till gräsrötterna, skriver Edit Zimmerman, medlem i Umeå socialdemokratiska högskoleförening.
I helgen läste jag Daniel Suhonens bok ”Vad hade Erlander gjort?” Det är en bok som diskuterar den moderna Socialdemokratins utmaningar utifrån ett Tage-Erlander-perspektiv med samma frågeställning som bokens titel.
Boken blev utgångspunkt för många tankar, frågor och reflektioner hos den här skribenten. Men det är en fråga som fortfarande ekar i mitt huvud. Den kommer tillbaka till mig om och om igen.
Kommer den moderna socialdemokratin att överleva sig själva?
För att komma närmare i svaret måste partiorganisationen redas ut. Steg 1 för partiorganiseringen är den lokala föreningen. Alla föreningar i en kommun samlas sedan i arbetarekommunen. Arbetarekommunen representerar partiet i kommunen. Alla arbetarekommuner samlas i ett partidistrikt vars uppgift är att representera partiet i landsting och riksdag.
Slutligen har vi kongressen vilket är Socialdemokraternas högsta beslutande organ. Inför kongressen väljs 350 ombud av medlemmarna. Väl på kongressen bestäms riktlinjerna. Riktlinjerna bestämmer hur politiken ska drivas på alla nivåer, från kommun till riksdag. På kongressen väljs även partistyrelsen som beslutar i de viktigaste frågorna.
Socialdemokraterna är en bred kyrka med cirka 80 000 partimedlemmar runt om i hela landet. Alla 80 000 medlemmar kommer omöjligtvis att tycka likadant i varje sakfråga. Det viktiga för partiet blir därför inte att fullständig konsensus nås i varje sakfråga utan snarare att alla accepterar processen som ligger till grund för besluten som tas, från medlem till kongress.
Men problemet uppstår när partiets förtroendevalda agerar på ett sätt som ligger för långt bort från de riktlinjer som beslutats på kongressen. Problemet fördjupas än mer när medlemmarna inte förstår varför partistyrelsen tar de beslut de tar.
Den här problematiken visade sig oerhört tydligt under perioden innan Sverige skickade in sin NATO-ansökan. Kongressen hade sagt sitt, nej till NATO. Men ändå röstade Socialdemokraterna i riksdagen för att Sverige skulle skicka in en ansökan. Den interna dialogen var i stort sett obefintlig under hela processen.
Häri ligger socialdemokratins kryptonit. Gräsrötterna förespråkar en sak, partistyrelsen gör något annat utan att förankra beslutet eller beslutsprocessen. Resultatet blir en dissociation mellan båda parter.
I förlängningen bäddar det här för Socialdemokraternas fall. Om skillnaden mellan partistyrelsen och gräsrötterna blir allt för stor i frågor som är ideologiskt bärande kommer rörelsen till sist stagnera.
För att bibehålla momentum i den kolossala folkrörelsen som Socialdemokraterna vill vara så måste det ske en återgång till gräsrötterna. Det här är en av de största och viktigaste utmaningarna partiet har framför sig.
