Låt oss inte tolerera att våra företrädare spär på en hårdare retorik och agerar selektivt i när den implementeras. Vi måste kräva mer av våra politiska företrädare, men även av media, att inte omvandla “terrorism” till ett politiskt redskap mer än det redan blivit.

Splittrande retorik leder till vapen

Den värsta och dödligaste attacken mot civila i modern svensk historia har plågat vårt land i en veckas tid. Den 5 februari vid klockan 12:30 började en okänd man skjuta inne på komvux i Örebro och dödade 10 personer med ytterligare 5 skadade.Resultatet av denna attack är nationell trauma och sorg. När informationen om gärningsmannen meddelades av polisen följdes det av en uppmaning om gemenskap, samling och att inte sprida overifierade uppgifter om gärningsmannens motiv. Ord som ideologiskt drivet, terrordåd eller radikalisering sonades ut ur debatten som istället kommit att handla om vapenlagar och vapenlicens. Det här var ingen tid för polariserande retorik om terrorism, ideologisk radikalisering eller hur attacken kunde kopplas till ökat hat och våld i samhället.

Ändå finns det en knipande känsla i magen… tänk om gärningsmannen hade varit invandrare?

De senaste åren har vi allt mer sett hur den politiska retoriken hårdnat både i den offentliga debatten och på sociala medier. Samhället har blivit allt mer polariserat och i många kretsar radikaliserat. Åsiktsbubblorna och -korridorerna har satt människor ur kontakt med varandra och en gemensam verklighet - vad som är sant är inte längre objektivt faktum utan beror helt på från vilken korridor du kommer genom. Men det är inte bara på sociala medier som denna polarisering och retoriska radikalisering syns, utan även i de ordval och den retorik som förs fram av regeringspartierna och dess samarbetspartner.

Under 2022 drog en våg av klimataktivism över svenska vägarna, grupper som genom civil olydnad och fredliga manifestationer bland annat stoppade biltrafiken, vilket skapade ramaskri i svensk debatt. Handlingar som tidigare dömts som civil olydnad och olaga demonstration blev nu omklassificerat som sabotage med följd att polisen därmed kan få rätt att avlyssna klimatgrupper på samma nivå som terrorgrupper. Om detta har vi i Libertas skrivit tidigare i Med rättsstaten som vapen. 

Varifrån kom denna förändrade syn på demonstrationerna? Mycket har sina spår på sociala medier (X/Twitter) och på flera ledarsidor och debattartiklar i de större tidningarna. Där snålade man inte med orden, dessa handlingar var inte bara civil olydnad, det var samhällsförstörelse och terrorism!

Den 28 januari kommenterade statsminister Ulf Kristersson de senaste veckornas sprängningar som skett runt om i landet av gängkriminella. Under pressträffen sa statsminsistern att samhället tappat kontrollen och beskrev dessa handlingar som “inhemsk terrorism” och menade därmed att gängkriminella och gängen kunde uppfattas som terrorister och terrorgrupper. 

Dessa båda retoriska radikaliseringar, om klimatakivisterna och de kriminella gängen, är än så länge fortsatt retoriska. Ingen klimataktivist eller gängkriminell har hitils åtalats för någon terrorism-brottsrubricering, och polismyndigheten har hittils inte klassat deras agerande som terrorism.

Med denna bakgrund av en allt mer radikaliserad retorik där klimataktivister och gängkriminella kallas för inhemska terrorister och samhällsförstörare, så borde man ju vänta sig en hårdare retorik om den värsta attacken mot civila i svensk historia. Ändå är det nästan tabu att beskriva attacken som terrorism. Självklart ska beslut om kriminella klassifikationer alltid utgå från den juridiska definitionen och polisens arbete. Den politiska retoriken har dock inte alltid brytt sig om vad juridiken säger, något vi sett i och med “inhemsk terrorism” av statsministern.

Kollar vi på de dåd som juridiskt klassats som terrorism i Sverige så ingår attacker där inga dog (bombsprägningen 2010) och misslyckade kidnapningsförsök (RAF, 1976) men där politiskt motiv gick att koppla till dådet. Samtidigt saknas individer som John Ausonius (Lasermannen, 1991-92) och Anton Lundin Pettersson (skolattacken, Trollhättan 2015) med hänvisning att politiskt motiv inte gick att bevisa - trots att starka kopplingar till högerextremism gick att belägga båda gärningsmännens motiv.

Gärningsmannen i Örebro var en vit, medelålders man med social isolering och, hittills, inga tydliga ideologiska kopplingar. Historien visar dock att även om gärningsmannen inte skriver politiska manifest så kommer inspirationen till handlingen någonstans ifrån - och där finns starka kopplingar mellan “ensamma gärningsmän”, högerextremism och digital radikalisering. Dessutom tror jag att det är få som med handen på hjärtat inte själva känner inom sig att hade gärningsmannen själv varit invandrare, eller haft minsta koppling till invandring, så hade denna retoriska borgfred aldrig existerat.

Låt oss inte tolerera att våra företrädare spär på en hårdare retorik och agerar selektivt i när den implementeras. Vi måste kräva mer av våra politiska företrädare, men även av media, att inte omvandla “terrorism” till ett politiskt redskap mer än det redan blivit. 

Jag vill vara tydlig, Libertas menar inte att anklaga någon politiker eller media som ansvarig för dådet, vi menar inte att trivialisera händelsen. Vi önskar endast att vi som samhälle sätter större förväntningar på våra politiska och mediala företrädare i hur man använder termer som ”terrorism” i samhällsdebatten.

Om klimataktivister, gängkriminella och misslyckade självmordsbombare är terrorister, men inte Lasermannen, Anton L. Pettersson eller den värsta attacken mot civila, då hamnar vi tillslut i frågan: vem är terrorist?

Erik Solfors