Bilderna växlar, intrycken skjuts fram som en parad av fyrverkeriexplosioner. Men vi lämnas där i mörkret med enbart mobiltelefonens ljus i ansiktet. En stor del av oss befinner oss där, i det så kallade flödet. Flödet av information som är så pass ytlig att sanning och fakta inte sjunker in. I kära vänners lag kan vi också befinna oss där, men alltför oftast är det de tristesstunga elementen i livet som präglas av resan in i flödet. När man hör tystnaden i mörkret i sängen eller i det artiga främlingsskapet på tågresan. Det här är ingen text för att moralisera, men jag tror att vi behöver ta oss en sängfösare för att sedan vakna upp till nykterheten. Internet som det är utformat idag är monopoliserat och konstruerat på ett sätt för att få oss att känna och inte så mycket tänka.
Det finns mycket att säga om nostalgi, och hur den är ett opiat för lidande, men trots allt så kan jag bli nostalgisk när jag tänker mig tillbaka på internet före de stora monopolen. Det var levande, fyllt med bloggosfärer och ett vetgirigt utforskande på Wikipedia, efter mer och mer fakta. Eller den ljuva upplevelsen av KP-webben. Varje specialintresse hade sitt forum och sina hemsidor. Men det allra finaste var att det var en läsupplevelse och en sökupplevelse utan den ständiga pressen att vara iakttagen av andra. Din söklust och din tid var din, och hemsidorna var inte gjorda för att hålla dig fast utan det var din egen nyfikenhet och ditt intresse som gjorde det.
Och det får mig att återkomma till vansinnet. Efter flera år på sociala medier och efter AI:s intåg kan jag knappt förnimma vad som är sant eller falskt. Ytan vi projicerar gentemot varandra är en artig försköning men den sociala kontrollen är så pass hård att vi knappt vågar uttrycka oss längre. Vi bor för trångt på nätet. Scenen är för stor. För att inte tala om att internet är en separat sfär bortkopplad från samhället med sina egna föreställningar och sin egen logik. Vi blir bortkopplade från det tråkiga samhällsmaskineri som är demokratin. Våra offentliga institutioner försöker höras men drunknar i konfetti. Vi undervisas i källkritik men vad gör det om i princip alla källor är subjektiva och undermåliga i flödet? Det finns vissa som tappar fotfästet och slukar i sig internets sanningar men slutar tro på verkligheten eller vad vi nu ska kalla “off-line”-samhället.
Hur får vi bot på vansinnet? Jag provar att lyssna på P1, och när jag gör det går jag från att vara en användare till att bli en upplyst samhällsmedborgare. Men man borde inte behöva fly från internet för att nå det stadiet. Internet är skapt för människohand och kan förändras med det. En bra början kan vara att bryta nätmonopolen och i de fall stora lagstiftare inte förmår det formulera alternativ. Hur vidunderligt skulle det inte vara med ett socialt medium inte gjort för att känna utan för att lära? Inte gjort för att jämföra utan för att umgås, på riktigt? Det går att skapa sådana sociala medier. Ett sätt kan vara att instifta ett public service-bolag med detta syfte, med ett oberoende av staten, ingen insamling av persondata och demokratiskt ansvarsutkrävande. Friheten, vår demokrati och vår självkänsla skulle alla må bra av ett alternativ - Nu när vi befinner oss i början på en baksmälla.
