Veckan efter Musikhjälpen lämnar verkligen en tomhet i staden. Det hölls i min vackra stad Sundsvall under en vecka. Stoltheten växte för denna medelstora stad, en stolthet som annars kan vara svår att hitta. För en gångs skull var det inte en händelse jag följde på avstånd, då jag vanligtvis streamar det non-stop varje år. Istället kunde jag följa det på plats, hur staden togs över av denna tillställning.
Men abrupt var det slut. Tystnaden föll över staden igen och reflektionerna smög sig på.
Att vända sig till välgörenhet för att få tillgång till sådant som borde vara mänskliga rättigheter är en bitter verklighet. Instinktivt tänker jag på amerikaner som crowdfundar sin livräddande vårdinsats för att de inte har råd. Det är något som får en ilska att brinna inom mig. Hur ett starkt samhälle försummar sitt ansvar. Men Musikhjälpen är annorlunda. Det handlar om att hjälpa människor i länder där ekonomisk och politisk stabilitet är något av en lyx. Där politisk vilja att lösa problemen är långt bortom en realitet. Det är inte lika tydligt vilka man kan skylla på.
Jag tycker Musikhjälpen berörde denna fråga detta år, en fråga som känns relevant för oss. Det eftersom ett återkommande tema upprepades under veckan om hur lyckligt lottade vi är som bor i Sverige. Vi har tillgång till sjukvård som inte gör barnafödande livshotande. Det är en påminnelse om vikten av en gemensamt finansierad vård som är tillgänglig för alla. Du ska heller inte behöva oroa dig för kostnader eller försäkringar för att få vård. Det ska bara fungera. Det borde vara självklart att det ska vara så tryggt som möjligt att föda barn.
Det brukar i och för sig inte vara några oklarheter runt detta. Experterna som medverkar i Musikhjälpen brukar förklara dessa skiljelinjer. Skillnaden på resursstarka samhällen med ansvarsutkrävning och samhällen som inte har det.
Jag måste dock erkänna att jag tycker Musikhjälpen är ett jippo, men det är ett älskvärt jippo. Det är en folkfest som samlar människor runt en fråga och sprider kärlek. Det är fantastiskt att se hur verksamheter, individer och hela samhället engagerar sig. Staden blir sällan så levande som under denna period.
Men kärleksveckan byts snabbt ut mot en annan tanke, hur läget är här. Det får mig att känna att välgörenheten en dag kommer vända blicken inåt, mot Sverige. Högerns politik ser till att människor utförsäkras och att mediciner blir oöverkomligt dyra för dem som redan lever på marginalen. De gör rika rikare och fattiga fattigare. Vi närmar oss en punkt där samhället sviker sina mest utsatta, mer svikna än vad de redan är. Kommer Musikhjälpen att samla in pengar för att hjälpa de mest utsatta i Sverige en dag? Kommer crowdfunding bli ett vanligt redskap för att få råd med vård och mediciner? Är det framtiden för Sveriges sjuka?
Det är redan en verklighet då bland annat kyrkan de senaste åren fått ta hand om fler och fler människor i nöd. Jag ska inte slå ner på kyrkans uppdrag eller deras insats i samhället. Det säger mer om samhället och dess misslyckande. Ett misslyckande som blir tydligt när en ser hur allt fler inom vårt land vänder sig till välgörenheten för att ta sig genom dagen.
Är målsättningen att våra medborgare ska stå med mössan i handen? Är det verkligen ett signum för en väl fungerande nation? Högerns samhällsbygge påminner oss om hur det lutar på detta ideal.
Samhället ska inte lämna sina medborgare åt välgörenhet. Ett starkt samhälle bygger vi tillsammans. Ett samhälle med solidaritet och gemensamma lösningar. Det är kanske inte en ny insikt vi tar med oss nu när kärlekens torg är tomt. Snarare en påminnelse om samhällets ansvar och välgörenhetens uppgift.
