Sparbankernas Förändring och Framtid – Samtal med Ronny Svensson

I samband med en rapport för S-studenters förbund har Vilgot Glimberg, Elin Lundqvist, Viktor Dahl och Hugo Granström samtalat med Ronny Svensson som en gång varit ordförande för S-studenter i Göteborg och ledamot i förbundsstyrelsen. Han har lång erfarenhet av sparbanksrörelsen och finansiell infrastruktur. Ronny har ägnat sitt yrkesliv åt forskning och frågor rörande strukturomvandlingen inom näringslivet, den finansiella infrastrukturen, regional och lokal utveckling samt sparbankernas roll i samhället.

I intervjun, som nu publiceras här inför den stundande rapporten, delar Ronny insikter om sparbanksrörelsens utveckling och Swedbanks bildande. Samt om utmaningarna och de strukturella förändringar som präglat svensk bankverksamhet genom åren. Hans berättelse ger ett historiskt perspektiv och en analys av dagens ekonomiska landskap samt de effekter som stora fusioner och förändringar inom sparbanksrörelsen har haft på både lokal och nationell nivå.

Den fullständiga intervjun återges nedan, vi hoppas att Ronnys tankar väcker intresse och uppmuntrar till reflektion inför rapportens publicering.

Vilgot Glimberg, intervjuare

Då vill vi börja med att hälsa dig varmt välkommen hit Ronny Svensson!

Det var väldigt kul att du ville vara med och medverka på den här intervjun, och jag hoppas att det känns så för dig med, särskilt med tanke på att du en gång i tiden själv har varit aktiv i S-studenter, både som ordförande för s-studenter i Göteborg perioden efter Bengt K.Å. Johansson, samt medlem i förbundsstyrelsen under Anna-Greta Leijons ordförandeskap.

Du har under ett långt yrkesliv inom forskarvärlden, kommunsektorn och näringslivet ägnat mycket tid åt frågor gällande näringslivets strukturomvandling, kommunernas förändrade roller, finansiell infrastruktur och sparbanksrörelsen. Vi har förberett ett antal frågor om detta som vi strax ska titta närmare på, men först skulle jag vilja ge dig möjlighet att säga ett par ord ifall att du har något som du vill tillägga innan vi börjar.

Är det något som du önskar att lyfta nu?

Ronny Svensson

Nej, jag tycker vi börjar så här.

Vilgot Glimberg

Då sätter vi igång. Först och främst så undrar jag: Hur kom det sig att du började intressera dig för sparbanksrörelsen? När var detta?

Ronny Svensson

Ja, det vet jag ganska väl. Mina föräldrar köpte sitt första hus i nuvarande Kungälvs kommun och då var frågan om hur de skulle finansiera det. Då visade sig det att det var Orust sparbank på Orust, Bohuslän som var de som var mest intresserade av att ge lån till vårt egna hem just då vi bodde lite utanför centrum.

Det satte väl ett litet frö hos mig. Sen när jag köpte mitt fritidshus i Bispberg i Säter i Dalarna i slutet på sjuttiotalet, så av någon oklar orsak så var det helt naturligt att gå till Länssparbanken i Säter centrum och fråga om lån. Det tog inte många minuter innan lånet var klart och jag tyckte jag fick ett sådant fantastiskt bra bemötande. Det var väl två små frön i alla fall innan jag förstod vad sparbanksrörelsen egentligen hade för kvalitéer i stort.

Du har ju både forskat inom ekonomisk geografi och arbetat en hel del med industri- och finansfrågor, kanske särskilt finansiell infrastruktur, under din karriär. Hade du velat berätta lite mer om det för oss, och kanske säga något om vilka yrkeslivserfarenheter som har format dig mest?

Ja man kan säga så här; jag var tidigt intresserad av regionala frågor och de regionala olikheterna i Sverige, varför de var så stora - och på 60- och 70-talet växande dessutom.

Och då var det en reflektion att; varför ska de kommuner och regioner som har det svårt med sin utveckling befolkningsmässig, sysselsättningsmässigt och ekonomiskt, i första hand få kapital i form av olika statsbidrag från staten för att utjämna olikheter och skillnader?

Och då kände jag så här: skulle man inte istället kunna ha ett finansiellt system där folket självt i olika kommuner och regioner kunde stå för en stor del av kapitalbildningen och verka för att stimulera lokalt entreprenörskap istället för att utveckla ett statligt statsbidragssystem som var, åtminstone på den tiden, väldigt fyrkantigt och berodde på hur till exempel länsstyrelserna tyckte att det var bra eller inte om Malå (kommun i Västerbotten) skulle utvecklas eller varför Dorotea (annan kommun i samma län) skulle ha de pengarna och inte Vilhelmina (grannkommun)? Det blev väldigt konstiga beslut i många fall, och då kände jag att det där borde kunna utvecklas åt ett annat håll.

Och då blev det också ett intresse för ett lokalt banksystem med lokal förankring som vidgades i mina lite lösa tankar på den tiden.

Regionala skillnader och regional utveckling i eftersatta regioner - det var mitt huvudfokus väldigt tidigt, och det har jag väl hållit fast vid i alla år, kan man säga.

Innan vi fortsätter tänker jag att det kan vara en idé att säga någonting om sparbankens organisationsform och vad de fyller, eller historiskt har fyllt, för funktion. Vad är egentligen en sparbank, och vad bidrar de med för nytta?

En sparbank, om man tar ursprungsidén; den första Sparbanken kom 1820 i Göteborg av alla ställen. Det gläder ju oss som har spenderat mycket tid i den västkuststaden under våra liv.

De ursprungliga tankarna var helt enkelt att man skulle främja sparande hos, ska vi säga, de breda folklagren för att dels underlätta deras ekonomiska och sociala liv, men också - det måste vi notera - att försöka förhindra att människor kom på obestånd. Man önskade förebygga att människor hamnade i fattigdom och fick “ett liv beroende på allmosor” från den rikare delen av befolkningen. Detta var på artonhundratalet, men mer och mer, framför allt i samband med första världskriget och tiden efteråt - blev sparbankerna efter hand ett lokalt finansieringssystem för att stödja hushållens bostadsbyggande och i första hand landsbygdens småföretagsutveckling.

Idéerna växlade från 1800-tal till 1900-tal och år 1928 hade vi så många som 498 sparbanker runt om i Sverige, som jobbade med framförallt husproduktion och vissa småföretagarfrågor, det vill säga etablering av olika typer av enkla lokalt verksamma företag. Det var väldigt många hantverksföretag till exempel. Därefter expanderade sparbanksrörelsen på ett helt nytt sätt, framförallt från 1960-talet och framåt. Från och med 1969 fick sparbankerna erbjuda en komplett finansiell service som liknade den privata banksektorn.

Ja, och någonting som hände där, som man väl kan lägga till var antalet - att 500 sparbanker, det var långt mer än vad vi har idag.

Ja idag har vi bara antagligen, om det inte har fattats några beslut igår, 59 lokala sparbanker kvar.

Vi har ju pratat lite om årtal.

(19)80- och 90-talen var en turbulent tid inom sparbanksrörelsen, som präglades av en rad omvälvande händelser och vissa mycket aktiva och drivna aktörer inom rörelsen. Var befann du dig när allt detta utspelades, vad arbetade du med, och vilka människor träffade du?

Får jag tillägga först lite grann på den andra frågan om det speciella med sparbanker?

Det är ju att den ursprungliga tanken var och fortfarande är att det är ortens folk och kunderna i sparbankerna som är sparbankernas ägare. Det är alltså en demokratiskt ägandeform och den liknar stiftelser - det vill säga företag utan privata och formella ägare som Ernst Wigforss var så förtjust i.

Dessutom finns det utav de 59 sparbankerna, ungefär ett tiotal som är aktiesparbanker, som av olika skäl ägs via aktier (men i stort sett av samma grupperingar, även om Swedbank på sina håll har blivit delägare, till exempel i Borås Sparbank).

Den demokratiska formen är viktig även om man kan säga att finansinspektionen idag mer och mer betonar att man ska ha en ökad andel professionell expertkunskap i styrelserna, vilket ju har fördelar samtidigt som man också riskerar att ortens företagare, fackföreningsmänniskor och hushåll i övrigt får ett mindre inflytande.

Det där är en aktuell fråga att ta itu med, tycker jag.

Ja. Om vi återgår till den andra frågan som jag höll på att ställa, om 80- och 90-talet, och vad som började hända då, och hur utvecklingen började se ut, så parallellt med detta - var befann du dig? Vad arbetar du med, och vilka människor träffade du?

Ja 1980-talet var ett händelserikt decennium. Det fanns två grupperingar under perioden som började formera sig inom sparbanksrörelsen. Dels Svenska Sparbanksföreningen som slog vakt om det här med det demokratiska systemet och att de lokala sparbankerna skulle förankras väl i varje bygd där de fanns. Man betonade särskilt den berömda kyrktornsprincipen för en lokal sparbank att man ska inte göra affärer på längre avstånd från banken än vad man kan ha utsikt över från toppen på kyrktornet. Man skulle alltså inte gå in med etableringar i grannkommuner om man inte kunde se dem från kyrktornets topp.

Det var således en diskussion om vilken roll man skulle ha för den framtida sparbanksrörelsen. 1969 fick sparbankerna fullständiga bankrättigheter, det vill säga rättigheter att fungera på alla områden som affärsbankerna (de privata) fungerade redan då.

Det gjorde att på 80-talet blev det en diskussion om ska man välja att gå i mer kommersiell riktning som vissa företrädare för sparbankernas bank, som var sparbankernas gemensamma centralenhet i Stockholm, förordade - eller satsa mer på den demokratiska linjen att utveckla sparbanksystemet med väldigt stark förankring lokalt och att få fler av de svenska medborgarna att bli aktiva i sparbanksrörelsen - för att bland annat klara landsbygdens utveckling. För det fanns också med som ett motiv hos Svenska Sparbanksföreningens arbetsinsatser.

Under den tiden jobbade jag dels som forskare och lärare på tekniska högskolan i Stockholm (KTH), och dels var jag med och bildade ett företag vid namn Bergslagsgruppen som fortfarande finns kvar i några beståndsdelar. Syftet var att tillsammans med kommuner och småföretag i Bergslagen försöka bygga upp ett nytt näringsliv när den gamla stålindustrin och gruvorna föll och kraschade. Det var ju efter oljekrisen på sjuttiotalet som stålindustrin och gruvindustrin fick svårt att överleva på många håll i Bergslagen.

Och därför bildade sju olika forskare/lärare/arkitekter Bergslagsgruppen.

Och då såg vi ju hur viktigt det var med kapitaltillgången för att kunna etablera nya verksamheter som om möjligt skulle kunna ersätta förlorade jobb inom de stora bruksföretagen, vilket ju inte var en lätt uppgift. Då väcktes intresset för att studera hur man kan bygga upp nya kapitaltillgångar för att starta nya verksamheter med en stor andel lokalt kapital.

Det var frågor som väcktes under den perioden där jag jobbade väldigt mycket tillsammans med kommuner och småföretag och delvis statliga organ som också var inblandade - för att se om man kunde återuppbygga näringslivet i kraschade kommuner så att säga.

Var det några särskilda namn där som du bara vill nämna i förbifarten med olika personligheter som du träffade på?

Ja, jag vet att Thage G Petersson, som ju är aktuell med sin vänbok idag (han kom ju nu för några veckor sedan med en bok om sparbanksdirektören Göran Collert).

Thage var en viktig medarbetare i regeringen. Många i regeringen trodde inte på att man i Bergslagen kunde bygga upp ett nytt näringsliv. För man sa: “titta hur dåligt det har gått i Italien, Spanien, Frankrike, Storbritannien”! Där hade stålindustrin och bruksregionerna inte kunnat förnya sig på samma sätt som man ville att det skulle ske i Sverige. Så det gjorde att Thage G var - på den tiden när det gäller utvecklingen i den här regionen - en viktig kugge att samarbeta med.

Det var väl framför allt, om man tar regeringskretsen, Thage som industriminister som visade framfötterna.

En utav de första stora sakerna som inträffade under 80-talet var att två av Sveriges största sparbanker, Länssparbanken Göteborg och Sparbanken Stockholm, under ledning av Karl-Henrik Pettersson och Bertil Sjöstrand (båda VD:ar för respektive bank) fusionerades till att bli Första Sparbanken. Vad fick fusionen för konsekvenser?

Ja man kan säga så här att sparbankerna i de två största städerna inte var nöjda med att vara små spelare.

För sparbanksrörelsen består ju mest av små och medelstora sparbanker (det var den stora majoriteten). Då tyckte de här storstadsbankerna att de ville bli större - de ville närma sig de kommersiella privata bankerna när det gäller att kunna göra lite större affärer.

Det var drivkraften hos ledningen för Första Sparbanken, och sedan kom också Sparbanken Väst in i bilden så småningom.

Samtidigt var det ju så att kreditregleringarna slopades under andra halvan av 1980-talet. Det hände mycket då, till exempel när det gäller volymerna som bankerna fick låna ut. Man hade en reglering av räntor och så vidare... och när restriktionerna släpptes blev det plötsligt hos finansbolag, fastighetsbolag, både privata banker och de här storstadssparbankerna ett intresse av att expandera kreditverksamheten - tjäna mer pengar och delta i, man kan säga en fest, med stora kapitalmängder som kom ut på marknaden.

Drivkraften var entydigt att uppnå stora lättförtjänta vinster och det gällde även sparbankerna i Stockholm och Göteborg. Man tog på sig stora finansieringar av projekt, framför allt inom fastighets- och byggmarknaderna. Att bygga nya bostäder, nya lokaler och inte särskilt mycket infrastruktur med fokus på på bostadsbyggandet eftersom det fanns ju en stor efterfrågan till att börja med - innan priserna blev så höga att det bidrog till kraschen.

Då gjorde Första Sparbanken i de två stora städerna så stora, farliga och riskfyllda affärer att de till slut inte orkade med kredithanteringen utan var på gränsen till och senare på väg mot konkurs.

Det var då som det hände stora saker inom sparbanksrörelsen, som sparbanksrörelsen idag är väldigt beroende av, och i många stycken fortfarande styrs av.

Det här tänker jag att vi kommer att komma tillbaka till lite senare, men nu skulle jag vilja fråga lite mer om den här fusionen:

Efter att man hade fattat alla exekutiva beslut inom bankerna om att gå igenom med fusionen, valde man att informera Birger Lönnqvist, vd på Sparbankernas Bank, och Jan Rydh, ordförande inom Svenska Sparbanksföreningen, allra sist - på dagen innan fusionsplanerna offentliggjordes den 26 februari 1982. Vem var Jan Rydh?

Jan Rydh var VD inom Svenska Sparbanksföreningen, och en väldigt ideologiskt starkt präglad person, vars kvalitéer inte enligt min mening fick riktigt utrymme under åttiotalet, även om han var en väldigt färgstark och inflytelserik person.

Han ville behålla sparbankerna som små och medelstora enligt kyrktornsprincipen och han trodde inte på storsatsningen i Göteborg och Stockholm - och han var definitivt emot att man skulle skapa något gemensamt, någon stor sparbank för Sverige, som man började med redan på åttiotalet att diskutera via den så kallade Sparbanksgruppen (vissa ledande aktörer inom stora sparbanker och Sparbankernas Bank).

Jan Rydh försökte under hela åttiotalet att hindra att storstadssparbankerna, och att den här storskaliga idén, skulle få ett genomslag. Han ville att alla sparbanker runt om i Sverige skulle äga sin centrala bank, Sparbankernas Bank som den hette, och att den var underställd de lokala sparbankerna istället för att, som personalen och styrelsen vid Sparbankernas Bank önskade, att de skulle bli en huvudbank för sparbankerna - det vill säga styra sparbankerna istället för att sparbankerna skulle styra den här enheten i Stockholm.

Den kampen var alltså stor under åttiotalet och den stegrades ända till 1992 då Sparbanken Sverige bildades.

Det var fighter som var mycket dramatiska, och det värsta var det att det skedde bakom lyckta dörrar i stor utsträckning, som gjorde att svenska folket inte riktigt - och inte ens huvudmännen runt om i Sverige - var riktigt medvetna om vad som pågick när det gällde sparbanksstrukturens framtida utformning.

Och det kunde några starka personer utnyttja.

Men Jan Rydh förlorade på slutet kampen mot Sparbankernas Bank VD Göran Collert - som sen blev VD för Sparbanken Sverige och som egentligen var en ny affärsbank och ingen sparbank - trots att den (enligt min mening av taktiska skäl) kom att heta Sparbanken Sverige.

Nu började du svara på min nästa svara fråga lite grann som är:

Birger Lundqvist - han kom ju sedermera att (efterträdas) 1984 av just Göran Collert som VD på Sparbankernas Bank.

Och då undrar jag - vem var Göran Collert, vilka omgav han sig med och hur såg relationen mellan just Sparbankernas Bank och Jan Rydh samt Svenska Sparbanksföreningen ut under hans (Collerts) tid som VD för banken?

Göran Collert kan man säga var en ”narcissist i kubik”.

Om man är det så innebär det i detta fall att man vill behärska hela processen om möjligt. Han försökte hela tiden se till så att Svenska Sparbanksföreningen och de lokala små sparbankerna inte fick något större inflytande - utan han, Collert, var driven av att bygga en stor, stark och fin bank som han sa - där han jämförde sig med de privata storbankerna, inte minst Wallenbergarnas storbank som då hette Stockholms Enskilda Bank – SEB.

Collert gick sedan stridande fram med buller och bång - blev en vinnande part - när den så att säga kritiska tidpunkten infann sig 1992 då Sparbanken Sverige bildades.

Göran Collert hade sina styrkor främst bland tjänstemännen i Sparbankernas Bank och en stark person bland dem var Sören Andersson, ekonom i Sparbankernas Bank.

Sören var under lång tid en viktig aktör i nyordningen av sparbanksrörelsen och Collert hade också sina privata försänkningar inom samhället i övrigt - han jobbade mot regeringskansliet och försökte få dem på sin sida när det gäller att bilda en stor stark bank med andra rötter än de privata storbankerna.

Samtidigt var det så, vilket inte får förglömmas, att Collert hade medverkat till att Första Sparbanken i Stockholm och Göteborg hade tagit stora risker när det gäller att finansiera finansbolagen och fastighetsbolagen.

Han var medskyldig och det visste ju han - och var rädd för att om man inte räddar Första Sparbanken i Stockholm och Göteborg så skulle det slå på sparbanksrörelsen i sin helhet, medan Jan Rydh och de lokala sparbankerna (i Sverige) tyckte i stor utsträckning att man skulle låta första Sparbanken gå i konkurs istället - och att man skulle bygga på det system som fanns med lokala sparbanker i hela Sverige som ägde Sparbankernas Bank i Stockholm.

Och sen vet vi hur det gick. Det blev Collert som vann den här fighten, och Jan Rydh blev landshövding i Västerås istället (och fick det som en ”tröstpost”). Han var inte särskilt glad åt detta, men han kunde bli en konstruktiv landshövding och det fanns det inte så många av! Så det var väl bra på sitt sätt, men han förlorade en viktig kamp i alla fall vilket fick stora konsekvenser sen för sparbanksrörelsen i sin helhet.

Parallellt med detta, efter Novemberrevolutionen 1985, började Sverige att krypa allt närmare 90-talskrisen. Krisens första offer utgjordes av det numera ökända finansbolaget Nyckeln, som ställde in sina betalningar i september 1990. Karl-Henrik Petterson och Bertil Sjöstrand hade under sin ledning utav Första Sparbanken exponerat banken för stora kreditrisker, och under andra och tredje kvartalet 1991 ”formligen exploderade” (enligt Pettersons egna ord) bankens kreditförluster. Samma år uppbådades även att det förekommit omfattande ekonomisk brottslighet på Sparbanken Västs regionkontor i Göteborg, vilket innebar att landets två största regionsparbanker (som endast nyligen bildats till följd av en rad omvälvande strukturförändringar i Sparbanksrörelsen) stod inför konkurs. Efter ett antal dramatiska händelser resulterade detta i bildandet av Sparbanken Sverige, idag Swedbank. Vad var det som hände under denna period, och vad gjorde de centrala personligheterna inom sparbanksrörelsen?

Ja, det är ju svårt att fånga allting och under en timmas samtal. Vi skulle nog behöva åtminstone tre timmar för att svara bra på dina viktiga frågor, men...

Man kan säga så här att Collert, som under 1980-talet fram till och med 1992 var VD på Sparbankernas Bank, önskade eller krävde att sparbankerna skulle ha en verksamhet i storstäderna. För att lösa det med tanke på att det var konkurs som var på gång för Första Sparbanken, och sen även Sparbanken Väst (som var en fusion av sparbankerna i Vänersborg, Trollhättan, Uddevalla, Åmål och Lysekil).

Och dessa större sparbanker var på väg att gå i konkurs allihop och det var efter det då - eftersom Collert visste att han var medskyldig till att de hade haft en vårdslös kreditgivning - ville han göra allt för att hindra att konkurserna skulle förverkligas.

Därför skapade han det här konceptet - Sparbanken Sverige - som innebar att man bland annat la ner elva stycken länssparbanker, det vill säga samtliga som fanns, för att få fram tillräckligt med kapital till Collerts planerade storbank. Det var de största sparbanksgrupperingarna som hade bildats under många år, bland annat Sparbanken Dalarna. Man lade helt drastiskt ner de sparbankerna, man tog deras kapital, och gjorde om det till aktier i Sparbanken Sverige för att den skulle ha en tillräckligt stark grund - och la också kapitalet i Sparbankernas Bank i Sparbanken Sverige.

Man fick ett samarbetsavtal (dessutom) med de övriga lokala fria sparbankerna (då cirka 100 stycken) att de skulle vara med och stötta den nya Sparbanken (Sverige).

Det blev så att under en helg (under) 1992 - fick alla sparbanker i Sverige, och framförallt länssparbankernas styrelser, ett ultimatum att nu måste ni säga “ja” senast på söndag (sa man på lördag) - till den här konstruktionen med Sparbanken Sverige.

“Den räddar sparbanksrörelsen i Sverige” - det var påståendet från Collert. I själva verket var det antagligen så att det hade varit bra att sparbankerna i Stockholm och Göteborg gick i konkurs (i och med) att den övriga sparbanksrörelsen var mycket sund ekonomiskt sett. Den hade inte drabbats av de här stora fastighetsspekulationerna som storstäderna gjorde sig skyldiga till.

I och med Sparbanken Sveriges bildande... Jag tror inte sparbankerna runt om i Sverige riktigt förstod att det var en affärsbank man hade skapat, trots att man blev av med länssparbankerna och deras kapital som blev aktier i stället, vilket i princip innebar att Sparbanken Sverige fick en styråra över sparbanksrörelsens utveckling. Man skrev ett samarbetsavtal med ett sådant innehåll att sparbankerna inte i onödan skulle konkurrera med den nya Sparbanken Sverige utan man skulle hela tiden förhandla (det här var ju ett hemligt avtal mellan sparbankerna och Sparbanken Sverige) med dem om var man fick etablera sig på det ena eller det andra stället, och man fick göra vissa andra stora investeringar - och man blev tvingad att använda Sparbanken Sveriges nya IT-system.

Det blev ett villkor plus att alla sparbanker skulle sälja fonder som bildades i Sparbanken Sverige. Så det var en stor revolution som skedde då som har (fått) väldigt stora konsekvenser för även dagens verksamhet. Det gäller hela sparbanksrörelsen.

Det var bara några kärnpunkter i vad som hände. Det är ju komplicerad bild, men i stort sett kan man säga att de här riktlinjerna var de som blev gällande - och det skedde under en väldigt snabb process.

Vill du säga något mer om - Collert var ju en drivande part i detta, men visst fanns det ett par andra personer också som var aktiva?

Alltså, jag tänker på Sören Andersson. Han var ju chefsekonom i Sparbankernas Bank. Jag tyckte han var en väldigt kunnig person när jag träffade honom i ett par debatter på 90-talet.

Han var förhållandevis saklig, men han skulle ju inte våga säga till Collert att “det där med att bilda Sparbanken Sverige, det är en dålig idé”. Då skulle han få ett avskedsbrev på två minuter efter att han hade sagt det.

Collert tålde inte att någon hade andra meningar i hans närkrets. Sen var det Bo Ekman, som alltså en tid var en sakkunnig nära Gyllenhammar på Volvo - och som ägde Sifo ett tag - och som sen blev fristående konsult och hjälpte Collert med att få igenom alla Collerts idéer. Det var väl de tre som jag tycker har varit mest framträdande.

Mycket tillsammans med Collert förstås.

Swedbank har sedan dess under sin förhållandevis korta livstid varit med om flera kriser och skandaler. Vad skulle du säga att Sparbanken Sverige- eller Swedbank-fusionen har inneburit för sparbanksrörelsen idag? Hur ser maktförhållandet ut mellan Swedbank och sparbankerna?

Om man börjar med det senaste - det här med maktförhållandet. Man kan säga det att trots att sparbankerna är fria lokala sparbanker med egna statuter och självstyrda lokala stiftelser (frånsett de cirka tio sparbanker som blivit aktiesparbanker) så är samarbetsavtalet en given fördel för Sparbanken Sverige, idag Swedbank. Detta avtal har nyttjats under drygt tre decennier till att styra i smått och stort även om vissa revor i maktutövningen börjat synas under de allra senaste åren.

RS (efter en paus)

Det finns alltså ett samarbetsavtal som man skapade år 1992 mellan Sparbanken Sverige och de lokala sparbankerna i hela landet.

De lokala bankerna var ungefär 100 stycken vid den tidpunkten i hela landet.

Och det där samarbetsavtalet är egentligen ett konkurrensbegränsningsavtal som är olagligt... Fast den skriftliga delen är helt okej och kan inte anmärkas på; men den muntliga delen är den som är konkurrenshämmande. Där ingår till exempel en princip att om Swedbank vill vara ensam på en ort som till exempel Örebro eller Växjö, så får inte lokala sparbanker etablera sig där och konkurrera med Sparbanken Sverige, som alltså kallas för Swedbank idag. Under 2023/24 börjar dock de lokala sparbankerna agera mer fritt på denna punkt.

Sen har Swedbank sparbanksymbolen, som de köpte i hemlighet under 90-talet.

Fonder - Robur fonder - finns med i samarbetsavtalet där det står att de lokala sparbankerna ska använda Swedbanks fonder.

Swedbank kräver också att sparbankerna i dagsläget betalar ungefär en miljard per år för att använda Swedbanks datasystem som ska kunna förnyas, utvecklas och stärkas. Där betalar sannolikt sparbankerna mer än Swedbank självt - men det är en uppskattning som jag har fått från några lokala sparbanksdirektörer. Men det kan vara så och det är ett ganska omfattande avtal.

Samtidigt har då senast under finanskrisen 2008-2009 - när Swedbank var på väg att gå i konkurs - då krävde man att hela sparbanksrörelsen på nytt skulle ställa upp för Swedbank. Aktieägarna i Swedbank, med bland andra de gamla länssparbankerna - de lånade upp kapital, bland annat i Österrike och från Folksam, och om jag inte missminner mig också en av AP fonderna - för att stötta Swedbank så att inte Swedbank skulle gå i konkurs 2008/2009.

Det var på håret - och de satsade då så mycket pengar (alltså delägarna inom sparbanksrörelsen) att de när de skulle så att säga fixa pengarna och klara sina egna finanser - då var det så att Folksam till exempel som hade gett dem stora lån för att klara Swedbanks överlevnad sa så här att: “går aktiekursen i Swedbank under 20 kr så tar vi tillbaka alla panter som man hade fått, och sen förlorar ni era pengar”.

Och då det var så här att det blev nästan bankrutt för alla regionala stiftelser (som var de gamla länssparbankerna) förutom två stycken; den i Skåne och den i Kronoberg som klarade sig en aning bättre.

Så det var hårda pix. Det var en svår tid för Swedbanks överlevnad kan man säga, men det skedde som vanligt på bekostnad av en stor del av kapitalet inom sparbanksrörelsen.

Minns jag rätt om detta gjordes mycket under ledning av Anders Sundström i Folksam - att man krävde in de här lånen som sparbanksstiftelserna hade tagit?

Ja han var VD då i Folksam och ja... det var ju avtalat vad som skulle ske, så man kan säga så här att:

Folksam fick då väldigt billigt de panter som aktieägarna i Swedbank hade ställt ut för att få lånen och kunde de inte betala tillbaka lånen så fick ju Folksam en stor del av panterna och det tjänade Folksams pensionärer väldigt mycket på. Men Anders gjorde juridiskt sett vad jag förstår inga konstigheter utan det var klart från början att skulle detta inträda det här med 20 kronor; (att) går de under det värdet - så kommer de att ta tillbaka (eller kalla in) alla panter och ha dem i egen ägo. För Folksams pensionskapital och pensionärer blev det en gynnsam affär när aktievärdena i Swedbank började gå uppåt igen.

OK, då tänker jag att vi går vidare eftersom vi börjar närma oss slutet av intervjun.

Du har tidigare berättat för mig att du och ett antal kommunalråd bland annat har arbetat för att det ska etableras nya sparbankskontor på orter där storbankerna har lagt ner sin verksamhet, men att ett hinder för detta är just sparbankernas samarbetsavtal med Swedbank. Vad var det som hände när ni tog kontakt med konkurrensverket?

Jo, vi bildade 2017 ett nätverk mellan kommuner som inte hade kvar några sparbanker och i vissa fall inte har några bankkontor överhuvudtaget - med syftet att se om vi kunde få sparbankerna som var kvar i Sverige, att bygga nya filialer på platser där man ville ha en ny sparbank eller ett nytt sparbankskontor.

Man kan ju också bilda nya sparbanker. Det finns en lagstiftning för hur man gör i så fall, men att etablera nya kontor hos en befintlig sparbank i närmaste region var det som kommunerna önskade få till stånd i första hand.

Vi hade samtal med bland annat Konkurrensverket om det här eftersom Swedbank inte ville tillåta etableringarna av nya sparbanker där de hade stora intressen. Vi hade samtal och överläggningar med Konkurrensverket om det inte är regelvidrigt att Swedbank kan hindra lokala sparbanker att bygga nya kontor. Konkurrensverket sa ju “självklart ja”, men för att verket ska kunna behandla måste sparbankerna själva komma in med en anmälan om att de har blivit nekade av Swedbank att etablera sig på nya orter. Någon sådan anmälan har inte någon sparbank skickat. Därför kunde inte Konkurrensverket göra något i frågan

Och det var ju tråkigt - sorgligt - att det var så!

Så Konkurrensverket har inte varit till någon nytta. Jag skulle tro att om det amerikanska konkurrensverket (FTC i USA alltså) hade sett hur svenska Konkurrensverket fungerar i finansiella frågor så skulle de nog bli fulla i skratt över vilken svag institution vi har i det svenska verket.

Det känns som ett litet leksaksverk, en leksaksmyndighet, som egentligen inte har klarat av några stora konkurrensstrider i Sverige (och konkurrensfall). Det som verket däremot gjort väldigt mycket under senare år har varit att döma kommuner som felat med detaljer kring offentlig upphandling till dryga böter. Konkurrensverket har inte hjälpt exempelvis landsbygdens kommuner och de lokala sparbankerna ett dugg när det gäller sparbanksstrukturen och bankstrukturen överhuvudtaget.

Det är väl till och med - jag vill minnas att när vi pratade om det här någon gång så berättade du att Swedbank har många fler anställda jurister än exempelvis Sparbankernas gemensamma riksförbund som bland annat förhandlar om samarbetsavtalet mellan Swedbank och sparbankerna?

Ja, Swedbank har stora resurser för att få den kunskap de vill föra fram och komma i ett överläge. De är skickliga när det gäller juridiska strider och när det gäller förhandling av samarbetsavtalet med de lokala sparbankerna. Swedbank har en stor grupp jurister och andra förhandlare, medan sparbankerna bara har en liten arbetsgrupp - och det medverkar väl till att sparbankerna blir överkörda. Gång på gång är jag rädd!

Om vi ska ta ett bredare perspektiv med utgångspunkt i din forskning och ditt eget engagemang i regionala närings- och utvecklingsfrågor, vilka konsekvenser anser du att allt det här får för det övriga samhället i Sverige och för svensk ekonomi?

Ja man kan ju säga det att: Om inte konkurrensen - alltså om det inte finns en finansiell infrastruktur som fungerar väl på marknaden i hela landet - så blir det ju svårt med olika utvecklingssatsningar för exempelvis våra skogslän som Värmland, Dalarna och norrut. Det blir svårt till exempel (med) att ge krediter åt tillräckligt många nya entreprenörer och nya branscher - så att säga - stärka sysselsättningen och stärka näringslivets utveckling i de områdena.

Swedbank har ju genom sitt agerande gjort att exempelvis Västerbotten och Härjedalen/Jämtland inte har kvar en enda sparbank idag, har en mycket svag kreditmarknad vilket hämmar näringslivet i två av de största länen vi har - samtidigt som detta även har hämmat utvecklingen på andra håll.

Det är ju inte bara dessa två län som påverkats negativt men framförallt så har de två länen drabbats väldigt hårt. På så sätt har det fått stora samhälleliga konsekvenser alldeles i onödan!

Jag vet att till exempel Hälsinglands Sparbank ville etablera sig på två platser i Jämtland/Härjedalen - men då fanns det en Swedbank-ledamot i styrelsen som sa att: “det här går inte jag med på (det här kommer jag se till att det blir omöjligt)”. Sparbanken önskade etablera sig i Stugun i östra Jämtland (i Ragunda kommun) och i Bräcke kommun.

Ja, det var på två ställen i alla fall och sen ville de etablera sig i Funäsdalen. Det hindrades via Swedbanks representant i styrelsen. Och vi har ju sett här i Dalarna att Södra Dalarnas sparbank ville etablera sig med en filial i Avesta, en ganska stor kommun på tjugofemtusen invånare ungefär. Då sa Swedbank nej - det kom ut i en artikel i Dalademokraten - så där skulle Konkurrensverket ha fått ett bra exempel. Trots att vi redovisat det som ett exempel så sa de att: eftersom banken inte själv vill skriva en anmälan så kan inte vi heller ta upp det som ett fall.

En annan sak bara som jag tänker att man kan tillägga till det här med samarbetsavtalet - som jag inte tror att vi har gått in på - är det här med chefsutbildningarna... att det omfattar att exekutiva poster inom sparbanksrörelsen delvis (inkluderar olika) utbildningar av Swedbank...

Ja och det, det tillhör ju det här samarbetsavtalet - att Swedbank har sett till att skapa sådana villkor som gör det fördelaktigt för sparbankerna (även om de inte skulle behöva bry sig om det) att utbilda sig på Swedbanks kurser. De har låga avgifter etcetera.

Storbanken bjuder på det ganska mycket och det blir ju ett sätt att överföra Swedbanks tankar och ideologi i nya tjänstemän, som är viktiga kuggar i de lokala sparbankerna. Det blir samtidigt ett sätt att minska den ideologiska styrkan i de lokala sparbankerna.

Att sparbankerna ändå inte har ett eget utbildningssystem för att bland annat underlätta karriärer i de lokala sparbankerna... Det är ju ett tecken på svaghet, och jag skulle tro att denna kultur gäller så länge Göran Collert finns i livet.

Han härskar och styr trots att han inte har några formella poster idag, men han styr “med sin ostyrda ande” över sparbanksrörelsen och håller den lite i schack. Det är inte dåligt av en snart nittioårig man.

För att avrunda så tänkte jag fråga vad du har för tankar gällande framtiden.

Hur hade du velat att Sveriges finansiella infrastruktur utvecklas framöver? Vad kan näringslivet göra? Vad kan politiken göra?

Jag har ju onekligen förebilder till den svenska sparbanksrörelsen - och det är inte minst den i Norge - där man har tre grupper av sparbanker och som har hand om hela 70 % av den norska kapitalmarknaden.

Det är EIKA-gruppen som är de fristående sparbankerna på landsbygden (i stor utsträckning) som är etablerade på små orter i hela Norge.

Sen har vi en annan grupp som mest består utav aktiesparbanker (Sparebank 1-gruppen), där bland annat norska LO äger 10 % av aktierna, och slutligen har vi fristående stora sparbanker som är på börsen och dominerar stort på sina orter

Det är framför allt Norge som jag tycker är ett gott exempel - där Sparbanksrörelsen har blivit ett instrument för att hålla i gång näringslivet i hela Norge. Man kan säga att det löser en del av den regionala olikheten som finns, och arbetet med att minska de regionala olikheterna.

Norrmännen är väldigt förtjusta i sina lokala sparbanker och de bidrar till att hålla igång näringslivet främst norr om Trondheim - men också i inlandet mot Sverige - som är det ekonomiskt svaga området i Norge.

Och även i Finland finns sparbanker och de fria lokala bankerna som är andelsbanker, vilka fungerar precis som sparbanker även om de ägs utav kommuner, småföretag och kommunala bostadsbolag. Men det är en lokal rörelse som har oerhört stor betydelse för näringsutvecklingen i företrädesvis Finlands många landsbygdsdistrikt.

Det som jag önskar är ju att få en finansiell marknad, där den där det lokala inflytandet är stort och i många fall avgörande för att entreprenörskapet ska kunna utveckla sig i hela landet - och för att man ska kunna få ett större engagemang bland ledande politiker i att bidra till att inte göra sig mer och mer beroende av statliga bidrag (och riksdagsbeslut) - att få enbart statliga bidrag i olika former.

Jag vill inte utesluta att man ska använda statliga satsningar i vissa former, självklart. Men om man blir för beroende så innebär ju det att den lokala initiativkraften blir mindre. Däremot behövs stora statliga investeringar i allehanda infrastruktursektorer för att samhället i sin helhet ska fungera.

Jag skulle också vilja stärka sparbankslagstiftningen, men också se till så att de två andra sympatiska bankrörelserna på inte minst landsbygden får bättre villkor - Länsförsäkringar Bank och Landshypotek Bank (som är den gamla jordbrukskasse-rörelsen i ny modern form).

Om alla de här tre lokala bankstrukturerna, där det lokala inflytande är viktigt, kan verka med bra villkor så skulle vi kunna få ett mer levande Sverige i samtliga regioner men även större självförtroende, större kreativitet och lättare att förbereda övergången till fossilfria samhället. Det innebär att ta till vara alla de möjligheter som finns utanför storstäderna, och som jag tror blir en vinstlott så småningom. Om man kan få bra lokala kapitaltillgångar och fler seriösa banker även på landsbygden, så är jag säker på att man löser upp en del av de stora klyftor som idag vidgas ekonomiskt, socialt, finansiellt mellan olika kommuner och regioner i Sverige.