Sverige har under årtionden beskrivits som inte bara en liberal demokrati, utan en folkrörelsedemokrati, det demokratiska samhället bygger inte på enbart på enskilda medborgares fri- och rättigheter utan de lokala och nationella folkrörelsernas och föreningarnas starka status i samhället. Detta har synts inte bara i det historiskt starka föreningslivet som svenskar i gemen haft utan även i de politiska partiernas väljarbas. Så vad händer när denna folkrörelsedemokrati attackeras av självaste statsapparaten?
Angreppet!
‘Angreppet: så urholkar Tidö-regeringen vår demokrati’ är en nyligen publicerad bok skriven av Peter Gustavsson , utgiven av Katalys och Arkiv förlag. Boken handlar om hur den borgerliga regeringen systematiskt undergräver, river ner och utmanar inte bara den politiska oppositionen utan hela det folkrörelsesamhälle som byggts upp under 150 år och som de nuvarande oppositionella partierna har djup koppling till. Allt från fackrörelsen, socialdemokraternas finansiering, ABF och folkbildning till hyresgästföreningarna, Allmänna arvsfonden och PRO. Alla dessa, med flera, samhällsinstitutioner uppfattas av den borgerliga högern som oundvikligt oppositionella och i konflikt kapitalets intresse om ett totalindividualistiskt samhälle där envar är sin egen herre, men där alla är tjänare åt den fria marknaden och kapitalvälde.
Det är inte heller bara den organiserade arbetare- och folkrörelsen som utmanas och uppfattas som ett hot, utan även de organiserade medborgarna och föreningar för minoriteter och aktivister. Denna uppfattning av all organisering som motstånd och fientligt är orsaken till regeringens hårda linje mot klimataktivister, människorättsorganisationer och etniska föreningar. I en tid där etnonationalism alltmer präglar högern blir idén om icke-svenska etniska föreningar ett hot mot visionen om ett homogent samhälle, alltså måste dessa bekämpas. Detta trots att inget tyder på att oorganiserade minoriteter för den skullen skulle integreras mer i det svenska samhället utan tvärtom allt mer förbli segregerade i patriarkala strukturer.
Den del av arbetarrörelsen som blivit hårdast angripen är fackrörelsen och ABF. Dessa angrepp är inte nya, de har pågått så länge högerregeringar suttit, men med SD i ryggen känner högern att de en gång för alla kan göra arbetarrörelsen tandlös. Man drar ner på studiestödet för ABF, man sätter hårdare krav på redovisning, man förbereder lagförslag som skulle försvåra fackets möjlighet att stötta politiska partier, genomföra strejker eller vidta sympatiåtgärder.
I december 2023 drev regeringen igenom en förändring av ämnesplanen för samhällskunskap i gymnasiet, där man beslutade att helt ta bort kravet att lära ut om arbetsmarknaden, arbetsrätt och arbetsmarknadens parter. I en tid då allt fler dör på sin arbetsplats och färre ungdomar känner till sina lagliga rättigheter på arbetsplatser väljer regeringen att istället frånta ungdomar den kunskapen!
När allt som inte är vi ska bort
Regeringens syn på etniska föreningar och människorättsorganisationer stannar inte heller bara i Sverige utan är en avgörande del av utrikespolitiken, bort med den feministiska utrikespolitiken! In med det etnonationalistiska där Sverige über alles ska råda. Internationell solidaritet och aktivism för alla folks frihet skall betraktas som osvenskt och organiserad förskingring av svenska skattepengar, skattepengar som istället ska hamna i kapitalets fickor.
Den svenska utrikespolitiken under 1900-talets andra halva symboliserades av globalt engagemang, internationell solidaritet och pengainsamlingar till folkliga motstånd och rörelser i Vietnam, Chile, Grekland, Spanien och Sydafrika. ‘Alla folks frihet - hela världens fred’ var självklara och ledande slagord under särskilt Olof Palmes tid.
“Då var vi tredje världens store vän, En ständig förkämpe för friheten Vi sände pengar vida omkring; Snart ger vi ingenting. Det vackra ordet solidaritet, Fick då en innebörd som var konkret Att hjälpa till var en filosofi På mäster Olofs tid” - Björn Afzelius, På mäster Olofs tid
Idag ses solidaritet och själva idén att organisera sig till förmån för utlänningar som något osvenskt och närmast förrådande av den svenska nationen. Varför ska svenska resurser gå till utlänningar? Samtidigt som Kristersson stod inför EU- och NATO-ledare och förklarade hur Sverige skulle ta en alltmer aktiv roll i den europeiska säkerhetspolitiken, så skar han ner på den svenska biståndsbudgeten och stödet till biståndsorganisationerna, detta helt utan hänsyn till organisationernas viktiga arbete globalt för kvinnors-, fackörelsers- och HBTQ-personers rättigheter och demokratiska projekt.
Det svenska “biståndet” skulle följa “svenska intressen” och gick alltmer enbart till Ukraina medan det skars ner i Afrika, Latinamerika och Asien. Fokuset på demokrati, kvinnors- och HBTQ-personers rättigheter i tredje världen lades om för att istället handla om frihandel, återvandring och samarbete med näringslivet och privata vinstdrivande aktörer. Det svenska biståndet var till salu, där de som kunde erbjuda bästa handelsavtal eller återvandringsmöjligheter fick statens pengar.
Akademin och woke-vänstern
En av de för oss studenter närmast rörande områdena av regeringens politik är deras inskränkande av den akademiska friheten och ifrågasättande av betydelsen av akademisk utbildning, särskilt inom de samhällsvetenskapliga ämnena. Redan idag har vi som politiskt organiserade studenter det svårt att få fotfäste på de flesta campusområden i landet, där “partipolitisk obundenhet” lätt tolkas som opolitiskt. Studenter har i alla tider varit bland de mest högljudda och radikalaste i progressiva rörelser, om det så var 1848, 1968 eller nu under Gazademonstrationerna.
Det är inget nytt att regeringar och högern anklagat oss för extremism och att dra politiken in i akademin. Så när tidigare utbildningsministern Mats Persson anklagar studenter för att vara radikala och våldsamma så är det inget nytt, vad som är nytt dock, särskilt från ett så kallat liberalt parti, är angreppen mot de akademiska institutionernas legitimitet genom anklagelser om wokeism och att bedriva en vänsterpolitisk agenda.
S-studenter grundades för att bekämpa den då rådande högerextremismen inom akademin, nu bedriver högerregeringen ett angrepp mot akademin för att återupprätta en borgerlig och högerlojal akademinker- och tjänstemannakår. Detta kan ej tolereras utan skall bekämpas!
I samhällsdebatten kan ingen höra dig skrika
Bokens första halva framställer dessa exempel och mer därtill mycket tydligt och hur denna utveckling negativt påverkar det svenska samhället och den svenska folkrörelsedemokratin. All info finns framför oss, media har infon i sina händer, men ändå hörs inget. Inga massiva demonstrationer, ingen folklig organisering med betydande namninsamlingar och aktivism, inga stora debatter, nyhetsinslag eller artiklar förs fram. Det är tyst.
“Where's the revolution? Come on people, You're letting me down!” - Depeche Mode, Where's the Revolution
De sista två kapitlen av boken beskriver mer djupgående hur SD, dess auktoritära dragningar och hur auktoritäritetsprocessen i väst inte liknar den vi såg på 20- och 30-talet utan mer kan representeras av en salami - som man skär skiva efter skiva av. En skiva gör väl inget? Två skivor då? Eller varför inte tre? Frågan blir: Hur mycket av demokrati-salamin behövs egentligen för att upprätthålla demokratin?
SD har redan inför valet 2018 och 2022 i förväg försökt underminera valresultaten genom antydningar om valfusk, man underminerar de statliga och mediala institutionerna som finns för att granska staten, man bryter ner civilsamhället och alla kritiska samhällsröster med hot om indragna statsbidrag. Man centraliserar allt mer av civilsamhällets stöd till färre och färre myndigheter under allt större kontroll av styrande regering.
Hur bemöter en historiskt försvagad folkrörelse, som Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen, detta existentiella hot – inte bara mot sig själva, utan också mot demokratin? Hur driver man ens frågan gentemot väljare när verkligheten inte längre är objektiv utan alltmer baseras på partilojalitet? Hur skapar vi trovärdighet i en fråga om hot mot demokratin i en tid när den ledande samhällsideologiska hegemonin gynnar den ultraindividualistiska borgerligheten? Hur lämnar vi status quo bakom oss och driver folkrörelsehjulet framåt?
Dessa frågor och fler diskuteras i boken “Angreppet: Så urholkar Tidö-regeringen vår demokrati” skriven av Peter Gustavsson, utgiven av Arkiv förlag och Katalys. En bok om demokrati, regeringens angrepp mot folkrörelserna, uppmaning till handling och med en korrekt akademisk källredovisning.
-
Erik Solfors
