I dagens Sverige sjunker medellivslängden för arbetarklassens kvinnor. Samtidigt ökar medellivslängden för andra grupper i samhället - för högutbildade män är ökningen kraftig (källa). Är det däremot antalet år bakom skolbänken som avgör hur länge man får leva i Sverige? Är det antalet högskolepoäng eller examensdiplom som man lyckas håva in under sin levnadstid som avgör? Det här är en klassfråga, ett systemfel, där eliten dunkar varandra i ryggen istället för att se samhället som stort. Våra mammor, döttrar och väninnor dör alldeles för tidigt, helt i onödan.
Det är ett faktum att Sveriges kvinnor stressar sig sjuka, enligt Försäkringskassan har stressrelaterade sjukskrivningar ökat med 40 procent sedan år 2020. 78 procent av dessa sjukskrivningar görs av kvinnor (källa), men med kraftig underbemanning och osäkra arbetsvillkor är det omöjligt för våra kvinnor att må bra. En krävande arbetsmiljö måste balanseras med tillräckliga resurser, vi kan börja med att sluta skära ner i välfärden. Region Östergötland har varslat 900 anställda om uppsägning, Region Sörmland varslade 700 anställda i höstas och Region Värmland utreder varsel om 300 anställda. Som svar på detta sa statsministern och Ebba Busch att regionerna har en “ganska tuff hemläxa” och att regionerna behöver se över sina prioriteringar. Absolut, i en sjukvårdskris är det kanske inte kommunikatörer som vi ska satsa på, varslet i Region Östergötland undantar också sjuksköterskor och läkare (källa).
Samtidigt bör statsministern och hans regering också göra sin hemläxa och se över sina prioriteringar. Det svenska folket förtjänar en fungerande sjukvård, en fungerande skola, en fungerande välfärd. Det svenska folket, våra kvinnor, förtjänar att inte göra jobbet för två, eller tre personer, för att regeringen är ovillig att öronmärka tillräckligt med pengar i sin budget. För att komma till bukt med stressen och den sjunkande medellivslängden bland Sveriges kvinnor måste vi börja med att satsa på välfärdens kvinnodominerade yrken. Det här gör vi genom att ge regionerna mer pengar och förbjuda vinster i välfärden. Vi måste ge våra arbetarklasskvinnor en chans, en chans till välmående.
Inte nog med stressen på arbetsplatsen så fortsätter arbetet när kvinnorna kommer hem, nu obetalt. Det är kvinnorna som lägger mer tid på sysslor i hemmet än män. Det är en kvinna som diskar, städar, lagar mat och tar hand om barnen (källa). Det här är ett utlopp av traditionella könsroller och det är inte konstigt att våra kvinnor stressar sig sönder och samman utan ledighet. Det är även kvinnor som är hemma med sjuka barn i högre utsträckning än män. Det här leder även till ekonomisk press genom inkomstbortfall och ökade matkostnader.
Därutöver lever landets ensamstående kvinnor under en enorm ekonomisk press. Dessa kvinnor tvingas leva på sparpengar, sälja sina ägodelar eller låna pengar för att klara vardagen (källa). Det är inte konstigt att landets ensamstående kvinnor har det tuffare till följd av inflationen. Utgångspunkten är sämre, med lägre lön och med ett större ekonomiskt ansvar för barn och osäkra arbetsvillkor.
Den blåbruna regeringen är oförmogen att lösa de strukturella problemen som råder i de kvinnodominerade branscherna. Regeringen prioriterar istället nedskärningar i vård och skola, där aktieägarnas vinstutdelning prioriteras framför arbetstagares välmående. Det finns en ren ovilja att se dessa problem. Det är en ovilja att se den stora massan, att se gemene man, inte minst de lågutbildade kvinnorna med en kortare medellivslängd. Men det är inget nytt att borgerligheten i sin politik inte ser till den stora massan där dessa kvinnor ingår. För att vara ett av världens mest jämställda länder är det inte lätt att vara kvinna i dagens Sverige.
Emma Lindblad, jämställdhetspolitisk talesperson för S-studenter.
