Svenska folket förtjänar politiker som är mer än bara ansikten bakom en partifärg. De flesta kan hålla med om att vi över tid sett en oroande trend där många av våra politiska representanter saknar karisma, idéer och visioner. De verkar bara följa partilinjen och står aldrig för verklig förändring. Något som utifrån ser ut som att de är mer intresserade av att förvalta sin egen makt än att våga förbättra vårt land. Det är tendenser som gör att politikerna blir ansiktslösa och utbytbara. När det saknas djupare ambitioner i politiken blir det förödande för demokratin.

En stark politisk ledare ska inte bara förmedla partiets agenda, de ska också bära personliga visioner och idéer för att fånga folkets intresse och inspirera till förändring. I Sverige ser vi dock att fler och fler politiker försvinner in i partistrukturen, där det viktigaste tycks vara att inte sticka ut för mycket. En rädsla för att kritisera eller förbättra systemet inifrån har fått många politiker att spela en försiktig roll. En roll där de sällan delar något om sina egna idéer, sin person eller sina drivkrafter. Allt för att undvika friktion. Ett parti behöver kunna stå på egna fötter och ha en visionär politik. Men det behövs också individer som kan visa vägen och inspirera både partikamrater och folket i allmänhet. Annars kommer inte partipolitiken fram till mottagaren, oavsett hur visionär den är.

Jämförelse med valet i USA

Om vi jämför med USA, där valet stod mellan Kamala Harris och Donald Trump, ser vi stora skillnader. Amerikansk politik är inte en förebild men politikerna där är tydliga och har starka personliga profiler. Det var ett val präglat av tydliga åsikter, ideologiska ställningstaganden och personlighet. Populistiska profiler som Trump, oavsett hur polariserande de är, representerar något konkret för sina väljare. Amerikanska politiker bygger ofta sin kampanj på att visa sina egna idéer och övertygelser, något som saknas i Sverige. Även om vi inte ska ta inspiration från eller kopiera Trump så kan man reflektera kring det.

Demokraternas kandidat Kamala Harris kunde, till skillnad från Trump, sägas representera en mer grå och förvaltande politik. Den politik som hon ville genomföra kom inte riktigt fram. Av det som kunde ses utåt av de amerikanska väljarna verkade hon mindre karismatisk och opersonlig i jämförelse med Trump, vilket kan ha varit en bidragande faktor till valförlusten. Det finns en fin linje att följa här mellan populism och att visa personlighet, nyckeln är att inte ställa grupper mot varandra. Det handlar om att visa att man, precis som alla andra, är en människa.

I Sverige ser vi snarare en kår av politiker som inte vill riskera att stöta sig med partiet eller väcka onödig uppmärksamhet. De lider av en försiktighet både inåt och utåt. Det gör att den svenska politiken saknar tydlighet och inspiration. Våra politiker tycks vara där för att bevara status quo snarare än att driva förändring och det leder till en stagnerad utveckling. I en tid där vi står inför stora utmaningar, från klimatkris till socialt utanförskap, behöver vi politiker som vågar stå för något eget och vågar vara visionära samt nytänkande.

Är vi på väg mot en politisk apati?

Den här bristen på personliga initiativ och ambitioner leder inte bara till att folket tappar intresse, det leder till apati. Varför ska man rösta om politikerna ändå inte gör någon skillnad? Om alla ändå säger samma sak och ingen visar vem de verkligen är blir politiken något distanserat och opersonligt. Om inget annat har det upplevts som så länge. Därför är det viktigt att politikerna börjar visa att de tar ansvar och vågar vara mer än bara representanter för sitt parti. Vi behöver ledare som har egna idéer, är villiga att dela med sig av sin personliga resa och kan inspirera oss att tro på en bättre framtid.

Vi kan inte tolerera den ansiktslösa politiken. Det är dags för våra politiker att visa sina ansikten.