Har våren nu äntligen gjort sitt intåg? Eller äntligen och äntligen. För vissa börjar nu kanske årstiden då man sitter och uppdaterar tabellen över pollenhalter för att se om man ens kan röra sig ute. Jag ser och hör er, ni har min sympati! Men för de allra flesta är våren också fylld av allt annat än bara pollen i luften, och det är en annan tabell som vi nu börjar uppdatera nästintill slaviskt. Nämligen den Allsvenska. Det är det främsta vårtecknet i min bok. När bollen börjar rulla över en plan, som oftare ser ut som en åker, där två lag spelar en rätt blek 0-0 match framför ungefär 9 000 personer. Jag tror inte att det finns något vackrare än den upplevelsen. Det är sannerligen inte den tekniska briljansen bland allsvenska klubbar som får allt fler att besöka allsvenska arenor. Vill man se den senaste miljardvärvningen löpa i ilfart med bollen klistrad vid foten får man kanske söka sig till England, Spanien eller Italien. 

Vad är det då som just utmärker svensk fotboll från våra europeiska grannar? Den moderna fotbollens utveckling har lett till att många länder och samhällen har sett sina lokala föreningar allt mer tas över av mer eller mindre globala företag. Newcastle, den gamla gruvstaden i norra England, med en rik historia och kultur kring sitt lag Newcastle United, finansieras nu av saudiska pengar. Andra klubbar har idag snarare strukturen likt ett företagskonglomerat än en förening. Och begrepp som “sportswashing” har blivit allt vanligare. Allt detta har skapat en enorm pengakarusell, och enorma summor läggs på marknadsföring för att vårda “varumärket”.

Denna utveckling i Europa där inflödet av kapital till stora klubbar blivit vardag bör väl ha utökat antalet utövare av fotboll, kan man tänka? Inte riktigt. För är du ute efter att besöka Europas största fotbollsförening är det inte tåget till Berlin, eller flyget till London, du ska ta. Det räcker med att ta tunnelbanans gröna linje ut mot Vällingby. Här hittar du nämligen Brommapojkarna. Med 4 300 aktiva spelare och 700 ideella ledare är klubben Europas i särklass största. I Sverige har vi lyckats stå emot mycket av den utvecklingen som vi sett andra klubbar gå mot. Mycket tack vare vår 51-procentsregel. Regeln innebär att en majoritet av en förening ska ägas av dess medlemmar och att beslut fattas demokratiskt. Företag eller enskilda investerare har således inte möjligheten att, likt i andra länder, köpa sig ett inflytande över klubbar och föreningar och ändra dess färger, inriktning, värderingar eller i extrema fall helt byta stad. Självklart har detta varit en bidragande faktor i att vi också inte ser moraliskt tvivelaktiga miljardärer pumpa in pengar, då dessa inte heller ger inflytande.

Som ett av få länder har vi valt att avstå från att införa VAR då klubbarnas medlemmar i majoritet helt enkelt röstat emot ett införande av detta. Under förra säsongen såg vi också prov på hur medlemmar till supporterföreningar visade sin styrka då man inledde en bojkott mot kioskerna på 3 Arena (dåvarande Tele2). “Järnkaminerna” från Djurgården och Hammarbys “Bajen Fans”, bittra rivaler som båda kallar arenan för hemmaplan, gick ut gemensamt om att sluta handla i kioskerna på grund av de höga priserna som man menade utestängde barnfamiljer. Och det fick effekt. Efter förhandlingar mellan klubbarna och Stockholm Live sänktes priserna på flera varor. 

Supporterföreningarna är inte heller endast engagerade för sitt lag. Inför nationella proven kunde vi se hur ASK (Allmänna supporterklubben) arrangerade läxhjälp i Solna på lördagar, och liknande initiativ går att finna i flera föreningar runt om i Sverige. Att använda sig av supporterfonder, där fans skänker pengar som är ämnade att gå till att familjer med knappa ekonomiska förhållanden ska få chansen att uppleva fotboll live, är snarare regel än undantag. Man ska vara försiktig med att politisera sport tycker vissa, men dessa exempel pekar i alla fall tydligt på att svenska föreningars demokratiska infrastruktur är otroligt stark.

Allt detta leder också till att distansen mellan supportrar och ledning i svenska föreningar inte är stor även i de största klubbarna. Hur vi har organiserat våra föreningar, som tidigare nämnt, är en starkt bidragande faktor till detta. Jag är själv medlem i en rätt perifer förening kallad Exilsnokarna. Det är en förening för supportrar, mestadels pensionärer och jag, till IFK Norrköping som träffas inför varje match här i Stockholm. Förra säsongen, när Halmstad mötte IFK, samlades vi på vårt vanliga hak men denna gång för att välja in en hedersmedlem. Sveriges landslags tidigare förbundskapten, Janne Andersson, som varit tränare för Halmstad och vunnit SM-guld med IFK 2015, skulle dagen till ära föräras en av våra halsdukar.

“En stor ära, då några av mina bästa minnen är från tiden i IFK”, som Janne, på sin breda halländska, själv uttryckte det i sitt tacktal. Jag tror inte det är många länder i Europa där före detta förbundskaptener gör sådana saker. 

I framtiden hoppas jag att få fortsätta se BP vara Europas största klubb, samt 0-0 matcher på halvkasst underlag. För att detta ska vara möjligt så hoppas jag att svenska föreningar fortsätter ha en lika hög integritet som idag. Och som allt annat, är detta en fråga för medlemmarna att besluta om.

Oscar Hjelm